En återkommande känsla hos mig är att stockholmslagen generellt bedöms hårdare i svensk fotboll.

Inte nog med att lagen utanför Stockholm ”stjäl” de TV-pengar som stockholmsklubbarna Hammarby, AIK och Djurgården genererar i form av intresse, varumärkesbyggande och åskådantal.

Gårdagens beslut i SvFF:s disciplinnämnd är ytterligare ett sådant exempel.

Igår drabbades Hammarby i form av Charlie Davies 5 matcher långa avstängning (där det fortfarande saknas uppenbra ”bildbevis” som motiverar beslutet) och Nathan Paulses 3 matcher långa avstängning för en händelse som egentligen inte borde blivit mer än ett gult kort.

Och det till den filmande ösk-aren.

Henke Larssons knytnäve på Jon Jönsson (2006) och Augustssons överfall på Charlie Davies (2008) är uppenbart grövre förseelser som inte renderat närmelsevis lika hårda påföljder.

Men som om detta inte var nog utsätts DESSUTOM stockholmslagen – av den allsvenska domarkåren – för en betydligt hårdare bedömning än övriga etablerade allsvenska lag.

Något som Bara Bajen sätter fingret på i detta inlägg.

Metodiken beskrivs nedan. Däremot kommer graferna inte tolkas eller kommenteras i någon större utsträckning.

Det överlåter jag till er läsare. Debattera och kommentera gärna i kommentarsfunktionen nedan.

****************** 

Låt mig inleda med underlag och metodik.

För det första har studien utgått från den spelarstatistik som finns tillgänglig på Svenska Fotbollsförbundet hemsida.

Det som studerats är olika former av mer ”matchavgörande” domslut såsom utdelade varningar, utvisningar, orsakade straffar och tilldömda straffar.

Den studerade perioden utgörs av åren 2006 – 2008.

De tre stockholmsklubbarna (nåja, 08-klubbarna) Hammarby IF, AIK och Djurgårdens IF ställs mot övriga klubbar.

För att få stabilitet och jämförbarhet i underlaget – samt för att eliminera tillfälligheter över tiden – så har endast klubbar som spelat i Allsvenskan under samtliga tre år (2006 – 2008) inkluderats i jämförelsegruppen.

Det urval som de tre stockholmsklubbarna ställs mot blir därmed 8 lag: IF Elfsborg, IFK Göteborg, Malmö FF, Halmstads BK, Helsingborgs IF, Kalmar FF, GAIS och Gefle IF.

En mycket intressant och relevant detalj i sammanhanget är att de båda gruppernas poängsnitt över den studerade perioden ligger mycket nära varandra.

Stockholmslagen har under perioden i snitt jobbat ihop 1,52 poäng per match medan de övriga lagen landar på 1,50 poäng per match.

Förklaringar till skillnaderna mellan de båda grupperna som hänförs till den sportsliga prestationen minimeras således.

Så ja, då kör vi…

****************** 

Inleder i diagrammet nedan med antal varningar per lag sett över 30 omgångar….

Redan här visar det sig hur domarkåren förfördelar stockholmslagen.

Över en säsong bestraffas stockholmslagen med i genomsnitt drygt 10 fler varningar (+25%) än övriga lag i jämförelsen.

Tio varningar som lätt kan översättas i 3 avstängda spelare i slutet av säsongen med nyckelmatcher som avgör de sista placeringarna.

Och sedan har vi utvisningarna…

Här blir ju skillnaderna nästan brutala med 70% fler utvisningar för stockholmslagen.

Lägg därtill effekterna av tillkommande avstängningar i en eller flera matcher.

Sedan går jag vidare med straffar som dömts mot laget, dvs till förmån för motståndaren…

Även här är skillnaden alldeles för stor – över 50% till stockholmslagens nackdel – för att på ett vettigt sätt kunna förklaras.

Visserligen handlar det – i snitt – om endast en straff per säsong som varje stockholmslag får mot sig, men sett i ljuset av övriga matchavgörande domslut blir det en skillnad som inte är acceptabel utan förklaring.

I slutändan är varje poäng betydelsefull för t.ex. medaljplacering, kvaldramatik och placeringsbonus.

Sista grafen illustrerar den motsatta situationen. Dvs. tilldömda straffar i lagets favör.

Här är inte skillnaderna mycket att yvas över. Fyra procent färre tilldömda straffar. Men fortfarande till stockholmslagens nackdel.

Nu kanske någon frågar om inte denna och föregående graf borde svara mot varandra.

Jo, så hade det varit om underlaget endast omfattat inbördes möten mellan stockholmslagen och övriga lag i jämförelsegruppen.

Men nu omfattar underlaget även de fördelar de övriga lagen erhållit av domarna i matcher mot lag som inte är med i den jämförda gruppen t.ex. Ljungskile eller Norrköping.

Med dessa siffror som underlag ställer jag mig slutligen frågan vilka ytterligare skevheter domarkåren laborerar med, men som aldrig dyker upp i statistiken?

Uteblivna frisparkar i målchanslägen? Uteblivna straffar? Utvisningar som borde varit varningar?

Jag frågar mig även hur många poäng som domarna ”stjäl” från ”stockholmsdjävlarna” varje år och ger till övriga lag?

You do the math!

Go Bajen Go