Andras pengar

Bloggkollegan ”den osynliga handen” (OH) publicerade här om dagen ytterligare ett intressant inlägg i diskussionen kring fördelningen av de pengar som genereras via TV-avtal och Svenska Spel.

Och eftersom jag i samband med publikgenomgången – vilken inleddes här – gått i liknande tankar var det bara att haka på OH:s tema.

Något jag faktiskt inte sett redovisat är den exakta fördelningen av de centrala pengarna för säsongen 2008.

Men med hjälp av de fördelningsnycklar OH presenterade här, vilka jag även i samtal muntligen stämt av med Tommy Theorin på SEF, så borde den totala potten – drygt 168 MSEK – fördelats enligt följande:

Denna graf ser kanske vid en första anblick inte så märkvärdig ut.

Drivande för skillnaderna är egentligen endast den sportsliga framgången som genererar större mediaexponering och högre placeringsbonus..

Kvarstår gör ändå det faktum att 74% av potten delas solidariskt rakt av mellan klubbarna. Något som innebär att Ljungskile erhöll lika mycket som IFK Göteborg, och Trelleborg lika mycket som Malmö. Dvs en grundplåt på 7,8 MSEK.

Men vad jag – inspirerad av OH:s resonemang – funderade på var hur fördelningen skulle sett ut om man istället fördelat den centrala TV-potten utifrån intresse eller publik.

En fundering som borde vara hyfsat logisk med tanke på att det som skapar värde i TV-avtalet är just intresset och antalet konsumenter av den allsvenska fotbollen.

Ett intresse som bäst borde kunna mätas med den publik som respektive lag drar till de allsvenska arenorna. 

Visst kan det bli skevheter ett enskilt år som 2008. IFK Göteborgs sista år på Nya Ullevi och Bajens konstant otillräckligt dimensionerade och kapacitetsbegärnsande Söderstadion.

Hur som helst, så gjorde jag en fördelning av de 168 MSEK (enligt ovan) utifrån den allsvenska publikligan 2008 och jämförde sedan denna fördelning med utfallet i grafen ovan.

Resultatet ser ni nedan. Vinnare (gröna) och förlorare (röda).

De grönmarkerade erhåller således pengar utöver det intresse de bidragit med i termer av publik på de allsvenska arenorna. De rödmarkerade är följaktligen de klubbar som subventionerar de grönmarkerade.

Och här har vi alltså bl.a. Trelleborgs FF – som OH använder som exempel i sitt inlägg – som en av de riktigt stora nettobidragstagarna (= vinnarna). Och man kan ju verkligen fråga sig VARFÖR?

En frågeställning som berördes i inlägget ”Trelleborg och svininfluensa” för ett par veckor sedan.

Ett sätt att tolka grafen skulle kunna vara att Hammarby IF:s supportrar skickade 5 MSEK till Trelleborgs FF, vilket motsvarade 125 kr per åskådare som dök upp på Vångavallen. Pengar som sedan användes till att hålla kvar Rasmus Bengtsson i klubben fram tills dess han nu lämnar TFF som bosmanfall. Till vilken nytta?

Alternativt, att AIK:s supportrar som – i någon form av toppstrid – de facto gav Kalmar FF möjlighet att behålla bland annat David Elm och Patrik Ingelsten säsongen ut samtidigt som man skickade 3 MSEK till Gefle!

Eller vad säger Malmös, Helsingborgs och Djurgårdens supportrar om att de värden som dessa klubbar skapar – genom investeringar i varumärken och publik – går rakt ner i Ljungskiles och Halmstads kassor. Som därmed kan trissa upp spelarlöner och transferpriser i konkurrens med just dessa lag!

Risken för en negativ spiral är alldeles uppenbar. Kanske är vi med de sjunkande publiksiffrorna redan där?

KIubbar med potential att på allvar kommersialisera och utveckla produkten ”allsvensk fotboll” hålls – i solidaritetens namn – tillbaka av en djupt orättvis fördelningsnyckel.

Kom sedan inte och gnäll på de allsvenska lagens uteblivna framgångar i de europeiska cuperna och svensk fotbolls oförmåga att behålla de mest lovande talangerna.

En mycket tänkvärd ”insikt” levereras i OH:s kommentarsfunktion:

”Problemet med en jämn fördelning, bortsett från det OH skriver om, är att det är svårt att backa från den när man väl antagit den. Klart som fan att varenda bondklubb anser sig ha moralisk rätt till varenda krona … det är inte deras privilegium, det är vår skuld (tycker de).”

Och för att ytterligare en gång gå tillbaka till OH:s inlägg kan det kanske vara intressant att se vilka klubbar som förra året i störst utsträckning levde på ”andras pengar”.

I grafen nedan framgår andelen av respektive klubbs intäkter (exkl. spelarförsäljningar) som utgörs av pengar från TV-avtal och Svenska Spel.

Borde man inte kunna ställa krav på klubbar som framförallt TFF, Ljungskile och Gefle, men även GAIS, Kalmar och Halmstad att finna egen finansiering på en anständig nivå?

Eller kanske är det lättare att sitta och gapa efter mer på SEF:s möten?

Jag är t.ex. helt övertygad om att biljettpriserna hos dessa klubbar skiljer sig rätt avsevärt från t.ex. Bajens, Malmös och AIKs! Eller?

Och ta TFF:s siffra så är de 40% en underskattning.

Gjorde ett snabbt överslag och den verkliga siffran – dvs intäkter genererade av andra lags publik – är troligen närmare 50%.

Varför? Jo, en snabb genomgång av TFF:s publiksiffror (som varierar nästan 70% beroende på motstånd) ger vid handen att runt 1/3 av besökarna på Vångavalen utgörs av supportrar från Malmö, Helsingborg, Göteborg eller någon av de tre stockholmsklubbarna.

Go Bajen Go