Goda dagars magi.
Intervju med Lefvert och Asp

Efter ett par korta mail mellan undertecknad och Magnus Lefvert, var helt plötsligt en kaffe inbokad tillsammans med Magnus och Lasse i Nacka Strand. Jag försökte med research, men insåg snart att minnet svek mig. Jag mindes mest Lasse Asp. Jag mindes också en Plåtis från Bagis. Jag trodde att intervjun skulle spegla mailkonversationen. Kort, meningar byggda på max 10 ord samt en stor portion tystnad. Men jag hade ganska fel. Jag hann inte ens ställa klart första frågan. Allt flöt på ganska bra kan man säga. Att vara oförberedd kan vara det bästa sättet att förbereda sig på…
————————————————————
Så. Hur ser ni tillbaka på er tid. Vad är skillnaden med fotbollen då och nu? Och hur…
ML: Spontant sett måste jag säga att vi hade ju jävligt kul, men det var ju en fritidssysselsättning för oss. Vi hade ju jobb vid sidan om och jobbade heltid allihopa. Bortsett från någon polack som kom in i laget 92-93 där någonstans. Personligen så gick jag upp sex på morgonen, slutade tre och sen direkt iväg till träning på det. Det slet ju något grymt.
Idag är dom ju proffs, och vi var ju inte det. Vi var amatörer, som råkade få lite ersättning för det vi gjorde. Idag kan fotbollsspelare leva på fotbollen. För 15 år sedan jobbade man för att leva. För att familjen skulle leva.

LA: Det blev ju som en kombilott. Man fick pussla, och kanske jobba 75%. Att vara ledig fredagen från jobb för att träna var ju lyx. Det var ett privilegium. Det som också följde med var lidelsen för klubben. Nu minns jag inte exakt om det var 90 eller 91, där vi inte fick några löner. Konkurs låg inte alls långt borta. Visst, vi kunde ju ställa krav på reseersättning och löner.. eller så fick vi helt enkelt vänta.

ML: Det är så mycket som är skillnad. Vi hade Årstafältet, med sorkhålen, vilket gjorde att vi fick leta plättar att spela på. Allt är så mycket proffsigare nu, vilket är en naturlig utveckling. Vi hade ju det bättre än de hade på sextiotalet t.ex.
Men man slet ju på, hjärtat för Bajen var – och är ju – enormt.

Hade ni Bajenhjärta från dag ett eller växte det fram med tiden?
ML: Alltså inte specifikt. Jag håller ju på Älta där jag spelar idag. Karriärmässigt valde jag mellan Bajen och Djurgården när jag skulle gå från Bagarmossen. Jag ledsnade på Djurgården där jag spelade som ungdomsspelare, och då blev det Bajen. Det är jag jävligt tacksam för idag. Jag gillade klubben, och inte minst publiken. Vi harvade som fan när jag lirade. Vi gick upp, vi gick ner. Ekonomin var usel. Men vi hade jävligt roligt ihop.

LA: Men det var ju just det, att vi fick inte så mycket krattad manege av serverad. Man fick kämpa, och den glädjen som blev var man med att skapa.

Lasse började lira i Bajen som treåring och fortsatte i laget. Han var bollkalle åt lirare som Micke Rönnberg. Lirare vars roll i laget han flera år senare skulle ta över mer och mer.
Att börja med knattefotbollen, och gå uppåt till att vara i representationslaget betydde mycket. Han beskriver Södermalm som en livsstil. Det är som en egen ö. Djurgården, det är något som sker på Stadion, och Solna med sitt AIK. Det finns inget hjärta. Går man på Södermalm, så är det Bajen.

ML: Vi var ju med om förändringar och utveckling inom organisationen och det lönemässiga. Sen kan jag känna lite sådär att vi led av att ta lite halvtaffliga ledarroller. Det var inte riktigt dom proffsen man ser idag.

LA: Dilemmat var också att dom som la budgeten, dom var inte kvar året efter. Ingen fick jobba med sin egna budget, utan ständigt slå upp pärmar och tänka: Vad fan är det här. Det blev ingen kontinuitet.
Åke ”Kudden” förhandlade kontrakt med spelare på Stadshagen inne i en immig bil. Så är det inte idag, med ett litet kuvert med pengar. Det drevs helt enkelt mer som en ideell verksamhet.

ML: Idag är det ju ett aktiebolag. Det drivs av en VD, vilket självklart är sunt. Det är ju enda sättet idag sett på utvecklingen som sker. Sponsorer ska jagas då allt koster mer och mer. Men jag tror att det här kommer få sig en smäll.
Snart är folk inte villiga att betala för mycket pengar, samtidigt som fotbollsspelare generellt tjänar för mycket pengar. Jag unnar dom det, för det har ju med efterfrågan att göra. Men jag tycker personligen att en fotbollsspelare i Sverige, han ska inte ha så mycket pengar som man har idag. Det är man inte värd.

LA: Och när går allt över till girighet? I ditt val av klubb, när du vill prestera extra pga agenter på läktaren. Eller: “idag tränar inte jag, för jag vill byta klubb och sänka värdet“. Idag tänker många på sig själva som en affärsprodukt, och planera minsta drag strategiskt för att komma ut i Europa.
Jag tror det var viktigt att få genomgå grusplaner med -14 Celsius och stenhårda bollar. Att känna på dom sämst tänkbara förhållandena för att spela fotboll, det gjorde att man uppskattade t.ex. gräset i Malmö.

ML: Vi var ju uppväxta på det sättet. Det var bara grus. Enda konstgräset var på stadshagen och det var som att lira på en heltäckningsmatta.

LA: Sen har vi det här med Div 1 Norra. Det krävdes lite mer än att bara leverera. Att möta lag som Hertzöga, och i programmet kunde folk läsa att ”Senast Bajen var här spelade Kentha Olsson som nu är tillbaka som tränare”.
Det triggade ju laget som fan, trots att dom ligger sist – så är det här och nu – och dom kämpar med näbbar och klor, samtidigt som vi hade förväntningarna på oss att vinna med 8-0. Det triggade en inte. Det var ju inte SanSiro direkt.

ML: Eller som mot Kiruna. Det var snö runt hela plan. Jag skojar inte. En meter snövallar. Bollkallar behövdes inte.

LA: Ja men glöm inte bort våra fans som åkte upp i bara jeansjacka och t-shirt. Hela klacken stod med LKAB-mössor, och hoppade matchen igenom för att hålla värmen. Och en kasse bira då..

Lasse berättar om när Per Fahlström skulle upp och nicka med sin toppluva. Kiruna hann anfalla, Bajen vinna tillbaka bollen, och Kiruna anfalla igen innan Pelle var tillbaka vid egen kasse. Kommentaren efteråt löd buttert:
- “Alltså det gick fortare att springa hem än vad det såg ut att göra“.

LA: Jag tror framförallt, att med lidelse i hjärtat, så fanns det inget annat alternativ. Hellre att spela för Hammarby med publik i Div. 1 Norra – än att skörda tre gånger så mycket pengar någon annan stans.
Jag vet att jag spelade i U21 Landslaget med Martin Dahlin och dom andra, och dom höll på att smälla av när jag sa att jag inte hade något kontrakt. Jag svarade bara att, hallå jag lirar i Hammarby.

Båda spelade i Hammarby 1988-1995. Därefter följdes de åt för två års spel i Nacka. Lasse gick sen vidare till Hanviken, medans Magnus valde Älta där han spelar än idag.
Lasses sista match, som licenserad spelare, var en comeback i Älta. Den började – och slutade – under uppvärmningen. Magnus är noga med att poängtera – att han är äldre än Lasse, men spelar fortfarande.

Vi börjar prata minnen fram och tillbaka – och hur det egentligen påverkar spelare att fansen känner sådan kärlek till laget. Undertecknad grät – 17 år gammal – i sin brors armar vid Filip Bergmans 2-2 mål mot Djurgården 1997.

På vilket sätt – vid sidan av matchdag – kände man kärleken från fansen?
ML: Man ska veta det, att fansen ställde upp något enormt. Dom gjorde ett hästjobb. Folk kom ner på Kvarnen med sin hyra, och skänkte den till Bajen. Dom kände att, äh det problemet tar jag sen. Hammarby behöver pengarna nu.

LA: Dom lokala initiativen präglade, just för att vi inte var en businessindustri. Och på bortamatcher, på flyget, träffade man på fan som pröjsade 2000kr för att flyga till Luleå och se Bajen. Vilken lidelse.
Och tittar man tillbaka, så ger det så mycket mer att ha spelat i Hammarby – än att ha tjänat det tredubbla i exempelvis Örebro.

ML: Det finns en gloria kring Hammarby. Och den lever med. Jag antar att det som gjorde mig så populär också var just det att jag var en arbetare. Jag var en plåtis från Bagis. Och så var jag på plan också. Gav aldrig upp och kämpade tills jag blödde.
Det är en arbetarkultur kring Hammarby, det är arbetarklubben. Sen har vi Djurgårdarna har ju sina på Djursholm som kör sitt race med dalapage. Och det är så än idag. 95% av alla hantverkare t.ex. kommer ju från Södra sidan. Det är arbetarklass.

Är det något minne som ni vill lyfta fram? Något som ni själva kan tänka tillbaka på och njuta av?
ML: För mig är det solklart. Det är Kalmar hemma, när vi vänder kvalet och klarar oss 1994. Jag får göra målet. Jag minns att vi slet som fan, och vann borta. Och dom var tvungna att göra massa mål, och då får vi det där målet som får deras bägare att rinna över. Jag minns att jag står mot ljustavlan, och Hella springer fram och säger ”Du vänd dig om”. Så jag vänder mig om och där på ljustavlan står det Kung Lefvert. Det tycker jag var lite häftigt, och är ett stort minne för mig.

LA: Dels minns jag ju Karlstad -89. Jag spelade inte den matchen, pga en bristning i baksidan av låret. Och när vi sänker sexan hoppar jag rakt ut säkert 3 meter. Då, då kände jag inte av mina skador ett dugg. En annan sak som jag minns är Djurgården hemma när vi vinner med 3-0 och jag får göra två mål.

ML: Haha, det var samma år som 9-1 eller?

LA: Haha, ja det var 1990 där ja. Och det jag minns bäst från 3-0 matchen är straffen vi får. Och när jag ska gå fram och slå den har jag Djurgårdsklacken stå precis bakom målet. Anders Almgren, som jag spelat med i ungdomsåren, stod i mål. Han kommer fram till mig och säger
- ”Jag vet var du ska slå bollen”.
Och i det läget vet man. Antingen blir man hjälte, eller så får man ta ledigt, eller kanske försvinna från jorden yta i en vecka eller två. Om man nu glorifierar det lite – så har jag aldrig varit så säker på att sätta en straff. Målet var så stort och Anders var så liten.
Och just kombinationen där. Derby – Djurgården – Vinna. Det slår allt.

Jag kan då inte låta bli att fråga om 9-1 borta samma år kanske är det jobbigaste minnet.
Var ni båda på plan den där matchen bara Djurgårdare minns?
LA: Det är faktiskt enda matchen jag missade det året, för jag var skadad. Jag gick när dom hade 7. Jag hade bilen parkerad vid Statoilmacken utanför Råsunda, och när jag kommer fram ser jag att någon smetat ut en hamburgare på rutan, och på servetten stod det svikare.
Vi hade ju bilar med namn då så…

ML: Ja och det var ju Per Fahlströms debut!

LA: Ja och det var Pelles mest traumatiska bilresa hem också. Det var kö hem, och han åkte genom söderledstunneln. Och eftersom det stod Per Fahlström på bilen, så tutade alla och höll upp nian. Och han är ju inte liten så det gick ju inte att gömma sig heller.

ML: Men sämsta minne, nej det kan jag inte säga. Det bara var så. Allt gick in. Det var tio skott på mål och dom gjorde nio. Det var helt enkelt bara en sådan match.
Jag har varit med om mycket på Råsunda. Jag gjorde självmål där, mot AIK. Minns inte året men det var på våren. När vi möts på hösten så sjunger AIK-klacken: Vem fan är Thomas Brolin – För vi har Magnus Lefvert.. Det tycker jag var så jävla läckert.

Följer ni Hammarby någonting på plats idag?
ML: Ingenting. Jag tittar på resultatet. Inget mer. Men jag kan säga så här. Enda gången jag saknar det – det är när jag är där. Jag har för många exempel på killar som lever kvar i det gamla, med gloria på huvudet. Jag tackar nej till inbjudningar annars, men det här var en kul grej för att det var med Lasse. Jag vill inte åka till Söderstadion och pratar om hur och vad som var då – hit och dit. Prata gärna om vad jag gör nu och vem jag är idag. Det var kul när det begav sig, och jag går kanske dit på en match vartannat eller var tredje år, men jag följer dom inte kontinuerligt.

Men resultatmässigt uppdaterar du dig?
ML: Ja det gör jag. Jag har hjärtat kvar i Bajen, och det är dom som gäller. Men jag kan ju säga som så, att jag ser hellre att Djurgården eller AIK vinner Sm-guld än att Göteborg gör det. Så jag ser hellre att Stockholm vinner, och har ingen åsikt som går ut på ”Bajen eller inget annat”.

Så med exempelvis AIK i Champions League så håller du inte tummarna för att dom snabbt blir utslagna?
ML: Nej det är klart dom ska vinna! Det är bra för Stockholmsfotbollen.
LA: Haha nja nej..
ML: Men jo, visst är det så.

LA: Jag var med i samma klubb i 25 år. Det jag kan känna är tråkigt, är den dagen vi gick till Nacka. För min egen del så hade jag inga alternativ. Jag fick inget nytt kontrakt med Hammarby, vi var en bit in till en ny säsong, Göran Göransson var tränare. Spelartruppen togs ut på Tommy Davidsson rekommendationer. Det ansågs inte korrekt att gå till en Allsvensk klubb, för du skulle då kosta massa pengar, och inte heller till en Division Ett-klubb, för då skulle man ju möta Bajen vilket blir konkurrerande verksamhet. Även om jag påpekade att det vore bättre att jag mötte Hammarby med ett annat lag, med tanke på att jag ansågs vara sämre än konkurrenterna i Hammarby då jag inte fick förlängt. Då fick det bli Nacka med given prislapp.

Efter att ha slitit i – och för – Hammarby i 25 år, och sedan bli behandlad på det sättet, gjorde att Lasse gjorde slut. Inte med just Hammarby, men med dom som satt i ledningen just då. Lasse skrev också ett öppet brev där han poängterade att det var inte han som lämnade Hammarby, utan det var folk med en ledande befattning som hade bestämt att han skulle lämna klubben.

LA: Jag anser inte att jag gjorde något fel. Och jag hängde inte utanför, eller ringde runt till spelare i laget och tiggde biljetter.

Jag tror jag har sett två matcher sen jag slutade. Västerås och Sundsvall, det är dom enda sedan 1995. Självfallet följer jag tabellen, och slänger på sportradion så fort det är match.
Men som Magnus säger. Är man där – då är det fan magiskt.

ML: Det var ju ganska infekterat i Hammarby 94-95. 1994 vet jag att vi i spelartruppen tog beslutet att vi spelar på och skiter i vad ledningen säger. Vi hade också krav på att ledarna skulle sluta ´95, men dom var kvar, och tog också inte två spelare som jag kände inte gjorde så mycket väsen av sig.
Året innan klarade vi oss kvar på ren jävla vinnarinställning. Jag minns Malmö hemma, när vi vänder, och springer ärevarv runt planen efteråt. Det var där det vände och gjorde att vi klarade oss kvar via kvalet mot Kalmar. Men efter det hände ingenting. Allt var det samma, med ledning och allt.

Året därpå berättar Magnus att han spelar 3-4 matcher, varpå matchen mot AIK dyker upp, och han gör där självmäl. Han berättar att efter det blev han iskall. Nästan som att man väntat på att ett misstag skulle begås, så anledningen till bänken fanns. Lasse kände av samma sak. Det räckte med att man inte gick in i en närkamp, eller missade en passning sån fick man höra det efteråt.

ML: Allting var väldigt oproffsigt. Kostymerna var förstora. Sen om dom växte i dom senare kan mycket väl ha hänt.

LA: Tommy Davidsson har till och med i efterhand i princip erkänt för mig, att det var kanske inte alltid som han var i sina fulla sinnes bruk, då det var många som krävde saker från honom. Samtidigt är det viktigt att poängtera att kraven uppifrån var nästintill orimliga med tanke på materialet han hade att jobba med. Det kunde vara en oerhörd press – både på spelare och ledare.

Men ser man på det stora hela så var tiden i Bajen suverän. Hella sa det, eller om det var Jensa, att de blev så otroligt väl omhändertagna när de kom upp. Man visste ju det, att snart ses man i hissen. De yngre blir ju bättre till slut, så är det bara.

Lasse berättar om hur det var när han själv var yngst i laget, och var den som krigade om att bli ordinarie. Micke Rönnberg var tillbaka från sin proffssejour i Usa, och Hammarby skulle möta Spårvägen på Skarpnäcksfältet i en B-lagsmatch. När lagen lunkade ut på planen vände sig Micke till Lasse och sa:
- ”Vad du än gör Lasse. Passa bollen. För jag vet hur det är att spela inför 60.000 pers. Och kolla där, där står din morsa och farsa. Vi är på Skarpnäcksfältet. Hur fan ska jag kunna motivera mig”.

Nu sitter vi här på Lasses arbetsplats Logica i Nacka strand, och det är dags att rund av.
Så Magnus, du kör fortfarande din Plåtfirma?
ML: Ja, jag kör på med min firma jag haft sen 1987.
LA: Du är en Plåtis från Bagis ja.
ML: Ja även om det inte är så mycket plåt nu, eftersom jag mest sitter på kontoret.
LA: Takis. En Takis från Bagis nu då.
ML: Ja nu är jag Takis från Bagis.