Jag vet inte om det egentligen är någon idé att peta i eländet som hände på Söderstadion i måndags. Efter att i många år regelbundet använt mig av uttrycket ”aldrig mer” efter en glad kväll på stan insåg jag till slut att det bara var fånigt, lika avtrubbad har jag blivit av kommentarer som ”det var det sämsta jag sett” i trappan ned direkt efter slutsignal.
Det var illa, riktigt illa.
Att följa resultatutvecklingen på andra arenor i allsvenskan är ett nöje som mer eller mindre är utrotat. I måndags var det ändå några matcher igång. Jag när, tycker jag själv, ett hälsosamt och respektabelt hat mot AIK och Djurgården. Uppvuxen i en förort här i stan fick man redan på lågstadiet klart för sig vad som gäller; har inte Hammarby vunnit är det ändå en tröst för tigerhjärtat om tvillingklubbarna också förlorat. All olycka över dessa klubber är av godo. Varje rast var en ändlös kamp.
Jag drar ändå en tydlig gräns. På senare år har det i några allsvenska spurter uttalats önskemål om att Hammarby ska förlora vissa utvalda matcher. Att vi själva jagat europeiska platser, som vi sedan lyckats med att uppnå, spelar ingen roll.
Den dagen när jag inte vill att Hammarby ska vinna nästa match, då lägger jag av med det här.
Har jag nämnt att Hammarby var urusla mot Örgryte? Helst hade jag velat klösa ut ögonen. Tabelläget är prekärt. Föreningen riskerar att degraderas, superettan. När GAIS ledningsmål mot AIK annonserades ut jublade större delen av publiken. Inte alla, en snabb titt i tabellen visar faktiskt att GAIS inte bör ta fler poäng i årets allsvenska, möjligen då ett oavgjort resultat mot Djurgården.
Jag vill tro att det helt enkelt var en ryggmärgsreaktion det som hände på Söderstadion i måndags. Om tabelläget inte förändras i höst kommer det fler tillfällen då i alla fall jag kommer hålla tungan rätt i mun.
Jubla åt ett AIK-mål? Aldrig. Aldrig.
12 Kommentarer
Jag reagerade också på jublet, tog en snabb titt i tabellen i programmet och konstaterade med en suck att GAIS i det läget passerat Hammarby.
Det är för tidigt att börja tänka taktiskt och inte jubla åt motgångar för aik o dif. Hälften är kvar, vi måste klara det här av egen kraft och ska i det här skedet inte behöva avstå från det hälsosamma hatet mot stockholmsrivalerna.
Hagström,
jag noterar din åsikt och arkiverar den till hösten.
Vi kanske helt enkelt får hoppas att vi klarar av det här själv.
Jag kan väl till skolgårdsresonemanget lägga till att jag ända upp till nian gick i samma klass som t. ex. Stefan Widenholm, ordförande för hela AIK sist jag kollade.
I gymnasiet hamnade jag i samma klass som förre Aik-tränaren Jens-Lilllotta Lindbloms son.
Bland mycket annat löst folk!
Jag kom hem och såg 2:a halvlek av GAIS – aik och kunde för mitt liv hålla på något annat lag än GAIS.
Jag funderade och kom fram till att lika kanske vore den gyllende medelvägen på något sätt och korta stunder kanske jag lyckades tro det själv. Men ändå så kom jag på mig själv att jag förbannade GAIS missar och grämde mig varje gång Aik gjorde framsteg.
Så här i efterhand känns det nog lika naturligt att hålla på GAIS i denna typen av match som att hålla på Bajen mot IFK trots IFK poäng skulle betyda guld för Djugården…
Det sitter i ryggmärgen. Jag jublade också men kom snabbt på att det vore bra om aik kvitterade…
Jag kvävde också en impuls att jubla, omedvetet snarare än medvetet. Men inte fan var det tabellen som var i mitt sinne. Det är bara det att det känns futilt att jubla åt andras olycka i ett läge när man själv är så djupt i skiten.
Jag jublar också, men en kompis sa det var inte sa bra for oss Bajare!
Som alla Bajare, jag var frusteterade, jag lart mig en ny svensk ord i mondags…’framåt’!!!!
Hmmmm…. M Hagström här och provskriver. Det verkar lovande!
Om ni hade spelat mot IFK kranskommunerna i sista omgången och låg ett poäng före oss över nedflyttning hade jag jublat om ni hade gjort ledningsmål.
Hatet och olycksönskan för skattesmitarna är betydligt mer karaktärsbyggande och stimulerande än de sportsliga framgångarna. Å andra sidan är jag Gaisare och ser fram emot div.1 södra med borta-resor till Strömstad med träläktare and what not.
Tänk inte om GAIS leder på råsunda nästa omgång, JUBLA!
Gröna göbbar e vi allihuupa!
Samma här! Muttrade i säkert ett par minuter på läktaren över det helt idiotiska i att jubla över ett ledningsmål för en självskriven konkurrent. Kommer samma personer göra vågen om Gais håller oss under strecket med en poäng efter omgång 30? Jag unnar inte heller AIK och Djurgårn framgång men det uttrycks allt som oftast i att jag fullständigt skiter i dom. Tycker mig kunna se hur allt fler ser sitt ”supporterskap” mest som nån sorts positionering mot andra lag, och då främst övriga stockholmsklubbar. Möter folk som mer eller mindre ger uttryck för följande: I varje omgång spelas tre matcher av intresse, de som spelas av Bajen, Djurgårn och Gnaget. Torskar samtliga dessa så kan man på det stora hela var rätt nöjd. 2-1 den veckan typ…
Jag tycker oftast att det är totalslöseri med kraft och engagemang att sjunga antiramsor om aik o dif. De är helt enkelt inte värda att ödsla nån form av kreativitet på.
Att jubla när de släpper in mål/förlorar är något annat. Det sitter i ryggmärgen. I en allsvensk omgång vill jag att Hammarby ska vinna och att aik o dif ska förlora, det är en grundinställning som endast ändras om vår direkta framtid är avhängig framgång för aik/dif.
Att Hammarby ska vinna är alltid prioritet nr 1 och jag tycker inte att aik- och djurgårdsstuket med krav på att det egna laget ska lägga sig har vunnit något större gehör påå Bajenläktaren. Jag fick i annat sammanhang en kommentar från en göteborgare om att vi varit lika otrevliga som vanligt mot gbg den gången vi kunde hindra dif till guld genom att förlora. I detta sammanhang menade han att det var smickrande för oss – vi hade precis som vanligt velat se vårt lag vinna oavsett konsekvens.