Med bara några dagar kvar av årets Söderkisar-insamling så känns det rätt att backa bandet lite och ta en titt på vad Söderkisar egentligen har åstadkommit. Det är en berättelse som saknar motstycke i svensk supporterhistoria.

Hösten 2007. Frank Ågren lanserar på ett Bajengruppsmöte idén om en insamling till Hammarby Fotboll. Knappast en unik tanke och flera av oss som deltar på mötet tvivlar starkt på ännu ett ”rädda Bajen från konkurs”-upplägg.
Men Frank vill skapa ett riskkapitalbolag för fansen. En insamling där pengarna inte går till några svarta hål utan till värvningar. Detta riskkapitalbolag ska sedan satsa sina pengar i Hammarbys riskkapitalupplägg som det ryktats om sedan några månader tillbaka. Det innebär även att om Bajen säljer spelare på ett vettigt sätt så kan vi så småningom få tillbaka det vi satsat – och återinvestera det i Hammarby.
Det låter genast mer intressant.

Det funderas lite på olika håll och 13 januari 2008 träffades vi några stycken och börjar spåna fritt om olika upplägg. Det är aktiebolag hit och stiftelse dit. Med ölen kommer inspirationen.  När jag kollar mina egna anteckningar från den kvällen så tycks vi till slut ha enats om två saker:
Det kommer att kräva en jävla massa jobb för att hitta en bra lösning
och
Rami, som signats dagen före, skulle leda Bajen till SM-guld…

Det följer en rad möten i olika konstellationer tills någon knäcker den briljanta idén att skapa en förening med det enda syftet att medlemmarna ska stötta Bajen ekonomiskt. Punkt slut.
Vi kollar med Skatteverket och en jurist, men ingen kan se några större problem.

Bajengruppen är hela tiden referensgrupp i ärendet och våren 2008 beslutas att jag själv, Frank Ågren, Kristof Vogel och Daniel Andersson (Ultra Boys) ska bilda föreningen. Vi i vår tur har då redan kontaktat Hans-Olov Öberg, som några år tidigare dragit igång ett nätverk (”grönvita kritstreck”) med bajare som har näringslivskoll. En klockren värvning till Söderkisars styrelse.
Tillsammans registrerar vi Söderkisar hos Skatteverket på Söder 13 maj 2008.

Nu är det bråttom. Hammarbys Transferkorg har en deadline satt till tidigt i juni.
Tre veckor att samla in pengar på.
Första dagarna dyker det upp ”småbelopp”. Efter cirka 10 dagar är vi uppe i 160 000 kronor. Ingen av oss vill säga det rakt ut, men det ligger fiaskovibbar i luften. 160 000 kronor är egentligen en jättesumma – varför skulle någon överhuvudtaget anförtro oss med sina pengar? – men det är ingen summa som förändrar situationen för Bajen på något dramatiskt sätt.

Men så kommer maj-lönen.
Generositeten och lojaliteten hos bajensupportrarna vet inga gränser. För varje dag fullkomligt rasar det in pengar på kontot:

26 maj är saldot på Söderkisars konto 253 000 kronor
28 maj 321 000
29 maj 496 000
30 maj 639 000
När vi avslutar kampanjen någon vecka in i juni (vi får lite extra tid av Hammarby eftersom trycket är så hårt) så har vi till slut fått in 840 000 kronor!

Det är knappt vi tror att det är sant. Hammarbyare i alla länder har förenat sig och satsat sina pengar på ett sätt som inga i idrottsSverige gjort tidigare.
Vi hittar bidragsgivare nere på kontinenten, någon grönvit hjälte sitter i Kambodja (!) och transfererar pengar, folk mejlar i panik och undrar om de fortfarande kan skicka in pengar fast det är första veckan i juni, andra vill att de, deras fru och deras barn ska bli bidragsgivare men vill hjälpa oss med portot för pinsen och skickar med frankerade kuvert och så vidare.

Jag kan ärligt säga, och jag vet att jag talar för alla oss i styrelsen, att detta är något av det mest fantastiska jag varit med om i mitt Bajenliv. Det är en ofattbar generositet som visas upp.

Vi vet alla att detta är något som bara Bajen kan åstadkomma och det är precis sådana här aktioner som vi bär med oss när drevet går mot Bajen och/eller oss supportrar.

Vi vet att vi är nummer ett. Söderkisar är bara ännu ett sätt att visa det för alla som någonsin tvivlat.