Man vänder ryggen till i några minuter (eller, okej, i knappt fyra månader) och en hel del saker hinner hända. Senast vi hördes av hade vi fått information från ”säker källa” att Kennedy Bakircioglu var klar på lån, Rami Shaaban var fortfarande på rehab men skulle göra comeback alldeles strax, Louay Chanko ansågs som Allsvenskans bäste defensive innermittfältare, Charlie Davies var värd en miljon euro på den internationella marknaden, Erland Hellström var Hammarbys fjärdemålvakt och A-truppen innehöll för första gången på länge inte en enda spelare som var med 2001. Simon Helg hade inte gjort en helgjuten tävlingsmatch, Igor Armas var ett oskrivet kort och Monday James var detsamma, och på lån till sommaren. Andreas Dahl var ett bortglömt ”PROFFS I EUROPA” (läs: Nordsjälland) och Patrik Gerrbrand satt fast i ett norskt brögäng med Anders Grönhagen som tränare.

Mittfältet såg helt okej ut, däremot inte backlinjen.

Det har således hänt alldeles för mycket för att man ska kunna sammanfatta allt på några korta rader, och vi nöjer oss med att konstatera att det trots den inte klockrena tabellplaceringen kanske var sämsta möjliga tillfälle att ta en bloggpaus modell större.

Men man väljer inte sina tillfällen. Vi orkade helt enkelt inte vara disciplinerade på egen hand längre, och förhoppningen är att lite pepp från Bara Bajen-kollektivet ska göra det lättare att omsätta tankekaoset i något som åtminstone vagt påminner om begriplig svenska (när vi gjorde ett comebackförsök på egen hand i mitten av april så såg det ut som något som en nattvakande Majlard hade skrivit, så vi gick och lade oss igen och somnade om. Vissa texter gör sig bäst olästa.). Men vi lovar inget.

***

Men låt oss ändå stanna ett par minuter vid Patrik Gerrbrand. När vi började blogga, en dag för fyra år och några dagar sedan när det just blivit klart att Jari Litmanen skulle spela för Malmö, var affären mellan Hammarby, Leicester, Gerrbrand och – jojomen – Oliver Cabrera just på väg att bli en dålig såpa (vi har också några vaga minnen om blomsterarrangemang i Nykvarn och nyförvärv från himlen). Vi hade knappast kunnat hitta ett bättre tillfälle att börja skriva om Hammarby, för sedan dess har det varit intressanta tider närmast konstant. På gott och ont, minst sagt.

Vi tycker fortfarande att Hammarby gjorde rätt som satte hårt mot hårt vid Gerrbrand-försäljningen. Vad många glömde i efterhand var att Petur Marteinsson bröt benet under förhandlingens gång, och givetvis förändrade det förutsättningarna. Och på sätt och vis hade vi ändå på känn att det där skulle gå över förr eller senare.

Nu får vi hur som helst hem en alldeles äkta grönvit guldhjälte, som bör vara i sin bästa fotbollsålder och som – även om karriären tagit några omvägar – i alla fall var tillräckligt bra redan 2004-2005 för att peta ut Max von Schleebrügge på vänsterbacken.

Gott så. Vi kan ju inte påstå att det som helhet var några större fel på återkomsten heller.

***

Det har sagts mycket de senaste dagarna om Hammarbys samröre med diverse agenter, och det finns all anledning att bevaka under vilka premisser sammarbetet verkligen förs – om inte annat för att undvika onödiga konspirationsteorier. Men en sak som det DEFINITIVT talas för lite om är vissa journalisters samröre med diverse agenter, och vilken effekt det får på bevakningen av Hammarby och andra klubbar i gängse medier. Det är en gryta som är i stort behov av en omrörning. Dessutom är det en god idé att, som supporter, aldrig lita på information man får av en agent. De är alltid sig själva närmast, vilket man egentligen inte kan klandra dem för – det är nämligen det som är deras jobb (att klienterna ska bli nöjda är ju en förutsättning för att få in fler klienter).

Men: att vara agenternas språkrör, att okritiskt och utan granskning publicera deras uppgifter oemotsagda och därmed ta aktiv part i förhandlingar som är mer än lovligt krångliga ändå – DET ingår definitivt inte i journalisternas arbetsbeskrivning. Ändå ser vi prov på det varje dag under Silly Season… och det finns många som borde känna sig träffade.

Gudarna ska veta att Oliver Cabrera inte är någon av våra favoritpersoner här i fotbollsvärlden, inte efter att han som agent var inblandad i tre av de mer infekterade spelaraffärerna de senaste åren – Dedé, Gerrbrand och Piñones-Arce – men om Hammarby kan göra sig en extra hacka på att spela lika fult som motparten (vi menar, kom igen, börja hota med Webster-domen och spelstrejk?), så gärna för oss.

***

När ni läser det här har kvällstidningarna kanske redan avslöjat vad vi själva avslöjade på forumet för sisådär tre veckor sedan, och återigen avslöjar idag (det kommer att komma ut ändå, så det är ingen idé att hålla tyst om det). Vårt brasilianska Manpower-förvärv Luis Claudio Carvalho da Silva har en aningen grumlig bakgrund. Låt oss ta det från början för er som inte har järnkoll på portuguisiska; år 2005 debuterade han som den yngste spelaren någonsin i Palmeiras a-lag (födelseår 1989) och var med i den trupp som tog silver i U17-VM samma år. Så långt låter det ju lovande. Men ett par halvdana år senare kom det fram att han fejkat sin identitet och i själva verket hade ett annat förnamn och var två år äldre än han tidigare uppgivit. Resultatet: ett halvårs avstängning från all fotboll och ett kanske inte helt gott rykte i hemlandet vilket kan förklara varför han nu, efter avstängningen, försöker göra en nystart som Proffs I Europa (jo, Sverige ligger där, och fotbollsspelare jobbar heltid… åtminstone om man ser till lönen).

Vi kan förstås inte ställa oss bakom detta moraliskt, men det är värt att ha i åtanke att vi, förra gången vi plockade in en sydamerikansk ”skandalvärvning”, klarade oss rätt hyfsat.

***

Det får räcka för idag; ringrosten är svår. Vi laddar med viss bävan inför Häcken-matchen, och om någon undrar varför är det bara att ta en titt på tabellen. Eller, som någon klok person nyss konstaterade, genom att titta på hur många mål de återstående spelarna i Hammarbys A-trupp har gjort i karriären, i denna post-Davieska och –Paulinhoska värld. Hur laget kommer att ställas upp krävs det fjärrskådarkrafter för att utröna, särskilt med tanke på att det känns som om halva truppen helt enkelt inte fanns där för två matcher sedan.

Vi blir i alla fall inte förutsägbara. Och säga vad man vill om Nya Gamla Ullevi… eller Gamla Nya Ullevi… eller, äh, den där överdimensionerade friidrottsarenan – den är i alla fall inte Rambergsvallen.