Efter ännu en tung vecka vill jag ändå försöka lyfta fram några positiva tendenser kring vår förening.

Söderstadions publik, Sveriges mest innovativa, brukar i en del matcher när det ser ut att gå helt åt skogen kunna flippa ur på ett galet sätt och stödja laget på ett oproportionerligt sätt.

Det var på väg att hända mot Gais. Jag sitter på L, bredvid klacken. Tre-fyra bänkrader ovanför började ett gäng sjunga ett varierat utbud av våra ramsor. Betoning på just sjunga, inte uppbackad av vare sig handklapp eller annat ännu värre. Sången spred sig på Sektion L. I en av pauserna blev skillnaden mellan sektionerna påtaglig, djupt inne i klacken malde en långsam trött trumma på till en av alla mummelramsor.

Det tog inte fart riktigt ordentligt på sittplats, det hanns det inte med. Jag vill ändå lyfta på kepsen (gubb) och tacka för ett tappert försök, ge järnet igen mot BP!

Det som kom emellan var ett födelsedagskalas, man blev inte firade, utan man firade sig själva. Mina tankar gick snabbt till hur jag brukar fira julafton med mina 53 närmsta vänner. Tragiskt.
Flaskan och kortleken är inte heller någon stämningshöjare.

Jag brukar försöka hinna ögna igenom det utbud av souvenirer som finns under läktaren innan match. Där kan man göra en del riktiga fynd.
Hösten 70, Tuffa Viktor och gamla roddmärket är bara några få exempel – helt klart finns det en vilja att föreningens fina historia ska leva vidare. Kanske kan den klara rena sången även den göra comeback?

-

Mer positivt. Officiella hemsidan har äntligen plockat bort Charlie Davies från startsidan.