Det var ett välbesökt, välplanerat och ett bra informationsmöte som hölls uppe i Stjärnrummet på Quality Hotel Globe.

Höga kostnader, ”dyra spelare” och ekonomisk kris är orden på de flestas läppar. Desto mindre pratas det om det som i mina ögon orsakat kräftgången. En kraftigt minskad efterfrågan på produkten Hammarby Fotboll.

Under 2009 förväntas intäkterna exklusive spelartransfers landa på 58-60 miljoner. 2008 levererade samma intäktkällor 70 miljoner.  2007 toppade Hammarby Fotboll AB siffran med 80 miljoner, förvisso dopat med ca 4 miljoner i intäkter från spel i Europa.

60 miljoner är lägre än det Hammarby Fotboll omsatte 2003 och vi får faktisk gå tillbaka hela vägen till 2001 för att matcha dagens nivåer. Då ska vi komma ihåg att allsvenskan sedan dess har haft en tillväxt på cirka 60%. Det är en helt surrealistisk slakt av efterfrågan på produkten Hammarby Fotboll. Det är också en förlorad marknadsandel som är fascinerande men skrämmande.

Det är därför ganska naturligt att avtal och kontrakt tecknade 2007 upplevs som dyra 2009. Naturligtvis blir även de fasta kostnaderna dyrare med tanke på att organisationen och logistiken levererar en bråkdel av sitt kapacitetsutnyttjande. Och precis så kommer de förmodat billigare kontrakt som är tecknade i år, att upplevas som dyra om 1-2 år ifall utvecklingen fortsätter.

Höga kostnader och ”dyra kontrakt” har blivit något av ett mantra den senaste tiden. Sanningen är dock att om Hammarby Fotboll hade lyckats med att bibehålla sina intäktsnivåer från säsongerna 2006 och 2007 hade inte kostnadssidan upplevts som överdrivet dyr. Hammarby Fotboll hade 2007 fjärde högst personalkostnader i allsvenskan, 15 miljoner lägre än Elfsborg. Med tanke på att klubbens målsättning hela tiden varit kontinuerligt europaspel är det, i min bok, ganska rimliga nivåer. För kontinuerlig framgång i fotboll kostar, men det kräver också ett mindre antal felrekryteringar än vad vi har fått vänja oss vid de senaste åren. Att skylla på hög spelaromsättning efter 2006 är givetvis en naturlig och enkel ursäkt. Men betänk Kalmar FF som från sitt guldlag 2008 där man gjorde 70 mål har idag förlorat 7 startelvespelare. Spelare som gjorde 55 av målen och stog för 28 framspelningar. Lik förbannat har man hittills i år gjort flest mål i ligan.

Så är kostnadsmassan den stora och bidragande orsaken till raset? Eller är det istället scouting och utveckling som är den stora boven i dramat? Är det bedömningen av talang som har brustit? Eller är det fokus och jakt på att utveckla enskilda spelare före gruppen? När det första Vlado Zlojutro säger efter att ha skrivit på för Hammarby – att Bajens grej är att odla talanger och ta ut dem i Europa är det kanske en varningsklocka på i vilket fack affärsidén till slut har placerat oss i.

Helt klart är i alla fall att våra allsvenska konkurrenter har lyckats betydligt bättre inom de sportsligt operativa områdena. Malmö, Helsingborg och Göteborg har till exempel levererat bättre spelare från sina respektive talangversamheter. Klubbar som Gefle och Trelleborg har fått ut mer ur sina trupper. Hammarby Fotboll har helt enkelt inte klarat av den sportsliga konkurrensen de senaste tre åren.

Att vi skulle få en liten reaktion och tillbakagång efter 2006 kändes naturligt. Att den skulle bli så djup som den blev vågade nog ingen drömma om.

Micke Andersson snuddade kring produkten Hammarby Fotboll och dess värden. Ni som var där kommer kanske ihåg matrisen med orsakerna till intäktsbortfallet. De sportsliga resultaten, konkurrenssituationen i Stockholmsfotbollen, de incidenter som utspelat sig på läktarna. Allt det förstärkt av konjunkturläget. Lägg därtill svensk elitfotboll ser ut att göra allt i sin makt för att minska efterfrågan på produkten allsvenskan.

Den självklara vägen ur den onda spiralen borde därför, istället för fokus på kostnadsbesparingar, stavas produktutveckling. Och frågan är därför om slaktade kostnader för spelartruppen är rätt medicin för det? Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra men de 15 miljoner som man pratar om ligger förmodligen i nivå med vad Trelleborg har i kostnader för sin spelartrupp. Men besitter Hammarby samma ”småstadsfördelar” för att klara av denna låga kostnadsmassa och samtidigt öka efterfrågan?

Och hur kommer resultaten att se ut med minskade kostnader om man fortsätter att missbedöma och missmanagera talang? Den enda skillnaden är att man begränsar målgruppen av spelare som vill spela för Hammarby Fotboll. Fotbollsspelare är affärsmän och deras lojaliteter förklaras därefter. Precis som dåtidens glada amatörer lockades till Åtvidaberg i utbyte mot förvärvsarbete hos ett framgångsrikt och multinationellt svenskt företag.

En del kommer kanske ihåg företaget som i mitten av förra århundradet upplevde en makalös tillväxt. Bolaget byggde upp en imponerande marknadsavdelning och lyckades snabbt med sin globala expansion. 1970 stog man på toppen med ca 14 000 anställda och närvaro i 140 länder. Två år senare befann man sig på ruinens brant. Man upplevde ett teknikskifte och efterfrågan på dess mekaniska produkter slaktades. Inga kostnadsbesparingar i världen hade kunnat rädda Facit AB och dess ursprungliga struktur från undergång.

För Hammarby Fotboll är resan ut ur den negativa spiralen något enklare. Det finns inga teknikskiften eller hemligheter inom fotbollen som inte med enkelhet går att kopiera. Att utgå från produkten Hammarby Fotboll är det enda som kan få ekonomin i någorlunda balans. Fokus på annat är egentligen oviktigt.

Steg ett bör rimligtvis vara att bestämma sig för vad som krävs för att åter igen göra produkten åtråvärd – en plan. Steg två – finansiering. Steg tre är rekryteringen av ”rätt” tränare. En tränare som kan utveckla gruppen före enskilda individer. En tränare som hittar ”rätt” spelare till sin idé. Och en tränare som inte ägnar ett halvår åt att ingjuta i gruppen att den är ung och orutinerad. För enskilda individer som utvecklas tillräckligt mycket går alltid förr eller senare vidare i karriären. Och är inte gruppen tillräckligt stark faller den väldigt snabbt i spillror. Steg fyra är att liera sig med andra storstadsklubbar och utmana småstadsmaffian i branschorganisationen för svensk elitfotboll. En maffia vars agenda är självdestruktiv för svensk elitfotbolls utveckling. Ett inte helt oviktigt ansvar och uppgift ligger även hos oss fans och den atmosfär som vi skapar på Söderstadion.

Att redan idag prata om spelarförsäljningar under 2010 och att tills vidare sätta sportsliga målsättningar på hold är inte heller något som stärker eller säljer produkten Hammarby Fotboll. Å andra sidan har det visat sig att vi medlemmar inte tycker om något som kan uppfattas som mindre uppnåbart.

Och nej, det behöver inte handla om att köpa till sig framgång genom spektakulära förvärv – en förrädisk strategi. Ägartillskott kom på tal under infomötet. Och ett ägartillskott  kan istället användas till att skapa balans och stabilitet. Målet måste bli att kunna behålla duktiga spelare lite längre, något som finansieras av produktens marknadsvärde. Problemet blir som vanligt, vad kom först – hönan eller ägget? Och då gäller det naturligtvis att lyckas sälja den strategi som man tror på.

Nu låter det enklare än vad det egentligen är. Kanske därför det inte finns någon allsvensk klubb som under ”modern tid”  ännu har lyckats med konststycket att etablera sig i den absoluta toppen under en period längre än fyra år.

Häcken, Örebro samt Trelleborg har i år visat att topp 4 inte är helt orealistiskt att slåss om på upploppet av den jämna allsvenskan. Även om Örebro idag helt oförklarligt och viljelöst havererade mot ett mediokert BP.

Men först och främst så ska vi säkra det där jävla kontraktet. Det är det enda som idag är av betydelse. Och det är något som vi fortfarande själva kan avgöra.

Facits uppgång och fall

View more documents from Chris Sandström.