Med facit i hand (det där uttrycket igen…) så var rekryteringarna av Tony och Lasse inte bra. Ingen hade egentligen ett track-record av att kunna identifiera och utveckla talang. Jämför med rekryteringen av Linderoth, han hade bevisligen innan han kom till Hammarby lyckats med detta.

Så det allra viktigaste blir nu att hitta rätt tränare. Ska man se till historien så bör denne ha dokumenterad erfarenhet av att kunna hitta talanger och utveckla dem. Här bör ordentligt med pengar spenderas eftersom det betalar sig. Tommy Söderberg, Peter Swärd, Nanne Bergstrand, Pelle Olsson, Jan Jönsson, Peter Gerhardsson och kanske Sören Åkeby. Det finns kanske fler namn.

1. Alldeles för många bosman på samma gång 2006.
2. Vår scouting och rekrytering av spelare och utveckling av gruppen efter 2006 helt enkelt inte höll allsvensk klass längre.

Hur man vänder en sådan spiral?

a)Att satsa pengar i en sportslig organisation som inte levererar?
b)Att skära för mkt i det lilla och resterna av det som fortfarande fungerade?

Jag vet inte, kanske lösa (a) och vänta lite med (b) kunde vara en lösning. Nu började vi med (b) och avslutade med (a). (a) är dock än i dag olöst.

Kristof,

Man kan ju fråga sig vad som är orsak och verkan!? Hönan och ägget?

Har vi mindre pengar pga nedåtgående trend eller en nedåtgående trend pga för lite pengar?

Kan det ändå inte finnas en logik i att ”riska” genom att satsa (jfmr 2006) för att på det sättet skapa en uppåtgående trned.

Och hur häver man en nedåtgående trend? Eller undviker en ”ond spiral nedåt”.

Genom att spara mer?

Tror inte det, och det var nog här MA gick fel. Det är få företag som enbart sparar sig ur ”kriser”. Corporate Anorexia är ett rätt välkänt begrepp.

En annan sak som jag skulle vilja se är de få små uppgångarna i kurvan om de sammanfaller med återkommande åtgärder i och sammansättning av laget eller att ngn särskild spelare återkommer etc.

Att duktiga spelare lämnar allsvenskan när de blir tillräckligt bra kommer vi aldrig att komma ifrån. Men det måste på något sätt gå att hitta en balans där de kan stanna något år längre vilket finansieras genom att folk köper produkten.

Kollar vi på Charlie Davies t.ex,
4 års kontrakt

1 års utvecklingsfas
1.5 års produktion
exit 1.5 år innan kontraktet går ut.

Mkt svårt att bygga en attraktiv produkt med en sådan utvecklingscykel. Hur motiverar man spelaren att producera ytterligare en tid i Hammarby?

Kan man få 9 spelare att stanna ytterligare 1 år under sin högpresterande period motsvarar det 3 st 3 årskontrakt med klasspelare. Vad är alternativkostnaden för det?

Hammarby har blivit bättre på att ta betalt för spelare de senaste åren. Tyvärr glömde man bort produkten som färre och färre ville se.

Inkl de 19 miljoner i spelarförsäljningar från 2009 omsätter HFAB mindre i driften än vad man gjorde 2006 och 2007. Med facit i hand (hatar egentligen det resonemanget då man inte kan göra affärer i efterhand), kunde man lika gärna ha väntat och släppt spelarna som bosman.

Det låter enkelt, men det är ju inte det. Det är mkt svårt och kräver att man klarar av att scouta bättre spelare som fasas in och utvecklas(inte nödvändigtvis dyrare) än post 2006.

Oerhörd viktig lärdom att ta med sig in i framtiden.

”let the trend be your friend”