Jul. En vit jul fick vi. Gröna granar har vi nog dom flesta av oss också.

Med andra ord, en Grönvit jul.

Säga vad man vill, och hålla på vilket lag man vill hålla på. Men barn är vi alla kring julen oavsett om det är paketen, kramar, umgänge, god mat eller Kalle Anka vi ser fram emot.

Alla samlas vi kring den gröna granen, hoppas på att snön ligger vit utanför, och skålar för Lennart ”Nacka” Skoglund. Tomten? Han var, och kommer för alltid att vara Bajare.

***

När blir man egentligen frälst? Så där fotbollskär som allt för få förstår sig på och ännu färre drabbas av? För mig var det flera faktorer som spelade in. Små, men ack så viktiga sådana.

Det var den där tjejen i klassen i lågstadiet. Ingen aning om varför jag fastnade för henne. Hon var inte den sötaste i klassen, och av bilden att döma var jag knappast den sötaste killen i klassen. Jag menar, det fanns en hel del så kallade Söderbönor som fick en att retas lite mera. Men dess värre fanns det dom som retades bättre. Och hade gyllenblonda lockar till hjälp.

Tjejen jag fattade tycke för var Djurgårdare. Har ganska starka minnen av att hennes pappa associerades med Skansen på något sätt.
Jag minns tydligt hur jag en dag samlade mod och rådfrågade min bror om jag fick vara Djurgårdare, bara för ett par dagar. För att imponera lite. Svaret var glasklart. Ärligt och rakt.

- Aldrig i livet.

Min inställning gick från småkär i Skansenbrutta till tokkär i Bajen.

Min mamma lade aldrig in ren tvätt i min brorsas garderob. Om det berodde på en naken Samantha Fox vet jag inte, men jag hade ingenting emot att besöka det ack så förbjudna rummet så fort brorsan var i skolan. Under Samantha Fox hängde ett lagfoto på Bajens hockeylag från säsongen 84/85.

Jag bor förresten i samma lägenhet, nu med egen familj. Garderoben står kvar, Samantha Fox är ett minne blott. Men det är absolut inte kärleken till Hammarby.

Platsen var Torvalla Sporthall, och inomhusturneringen Haninge Open pågick för fullt. Året kan ha varit 1993 och Tommy Davidsson ledde laget. Kepsen jag bar var inte vilken som helst, utan en hemmagjord variant med ett ditstruket klubbemblem. Emblemet var nött, trots att det suttit i en vecka max. Skärmen på kepsen var så mjuk att det vara bara att glömma det så coola hustaket man snyggt böjde till för att höra till dom riktigt coola äldre grabbarna.

Jag samlade mod, och begav mig mot den allmäna trappan som leder ner från läktarsektion till spelplan. I samma veva som jag tittar ner mot fickan för att plocka upp min Bajenflagga samt spritpenna, ska jag ta första trappsteget när jag så gott som frontalkrockar med någon. Jag tittar upp för att be om ursäkt och gå vidare, när jag ser att det är Jens Gustavsson. Han kollar på mig och slänger ur sig:

- Får jag skriva på din flagga?
- Visst, svara jag. Och efter Jens står 15 andra grönvita lirare som i tur och ordning upprepar frågan jag i timmar övat på i det tysta.
Nästa fråga jag tänkt ställa var vart Aspen och Eskil m.fl. var någonstans.
Per Fahlström, som var sist i tåget upp för trappan, hinner dock före och leder mig bort till de andra.

Det måste varit välgörande ändamål, eller de mest ödmjuka och coola killarna med dobbar som finns.
Jag slår vad om det sista. Det skulle då betyda att hustaket inte behövdes. Jag fick helt enkelt hänga med de coola killarna ändå

***

Min tes är ganska enkel. Alla föds vi till Bajare, och sedan går något snett på vägen. Det rätta jag:et smyger dock fram i slutet av December, för vem trånar efter svarta nätter och gul snö? Vi får ju ganska tidigt veta att gul snö skall undvikas.

Mina barn är som alla andra, och ses av sina föräldrar som världens bästa barn. Mina barn är – som filmklippen nedan visar – födda Hammarbyare. Nu är det dock upp till mig som förälder att bevara det självklara, så dessa två ögonstenar inte hamnar snett i livet. En enkel uppgift om ni frågar mig. Och vill dom liksom mig imponera på någon av det motsatta könet genom att agera Gårdare eller Gnagare så är mitt svar glasklart.

- Aldrig i livet.