Bajenkavlen: En bajare blir till – Jan Holmström

Det har varit en lång och krokig väg till Bajenhjärtat. Jag växte upp i Stockholm och utomlands. Spelade fotboll gjorde jag varenda minut jag kom åt, och krönte min karriär redan i 14-årsåldern med ett egyptiskt skolmästerskap. Jag fick till och med en medalj av den egyptiske utbildningsministern.

Jag visste egentligen inte så mycket om stockholmsklubbarna, egentligen bara att jag inte gillade Djurgården. Jag spelade för dem ett par gånger, men gillade inte folket, så jag la av.
Hammarby var en klubb som jag gillade på avstånd, utan att vara särskilt engagerad.
Jag följde Hammarby, men mest för att jag gillade stilen, klubben tog aldrig riktigt tag i mina hjärterötter.

Sen fick jag en son som älskade fotboll. Själv var jag nybakad journalist och hade fått en hyreslägenhet genom kön på Pressens Pensionskassa. Den låg vid Skytteholmsfältet och när sonen riskerade att sparka sönder lägenheten tog jag honom i handen och gick ner till fältet, där han hamnade i AIK:s fotbollsskola.

Sen följde 13 långa år av lämningar, hämtningar, turneringar, övernattningar på ohyggligt hårda gymnastiksalsgolv i Oxelösund. Och så plötsligt var sonen junior och hade spelat samtliga AIK:s juniorlags- och reservlagsmatcher. De matcherna såg jag, men av någon anledning gick jag aldrig på A-lagsmatcherna. Jag höll liksom mer på sonen än på AIK, även om jag träffade fullt av trevliga och bra AIK:are. AIK fäste inte heller riktigt i hjärtat.

In i A-laget kom sonen inte, så efter sin gymnasieexamen åkte han istället och spelade amerikansk universitetsfotboll i Florida.

De där två åren blev en konstig paus från fotbollen: Även om jag fick lite rapporter var det konstigt att inte gå och titta när sonen lirade. Lite ödsligt.

Det skulle ändras, efter två år kom han hem igen och efter att ha konfererat lite med ”Hatten” hamnade han i BP.

Nu fick jag se fotboll igen. Jag hängde på Grimsta och såg otaliga matcher. En av höjdpunkterna var en match mot Hammarby i Cupen. Det spöregnade och jag satt och kommenterade spelet tillsammans med en skön bajare. Bajen vann och vi skakade hand med varann och gratulerade varandra till spelet.

Nästa möte med Hammarby var när sonen ringde med andan i halsen och sa att han fått ett erbjudande från Linderoth att spela för Bajen. Detta var hösten 2001 och jag hade firat ett efterlängtat SM-guld på Södermalms galna gator.

–Klart du måste slå till, sa jag och det gjorde han. Det var en hel del hysch-hysch, men till slut var papperna påskrivna och han skulle presenteras vid en stor fest på fryshuset tillsammans med Antti Pohja och norrmannen Winsnes.

Jag var förstås där som stolt far och gick runt och njöt av stämningen, som var hög och laddad med förväntningar. Runt omkring surrade snacket och förväntningarna på nyförvärv var skyhöga. Det kändes som om alla utom Ronaldo eller Zidane var nerköp.

Så när speakern presenterade Max von Schlebrügge, blev det ett ögonblicks tystnad och en hel del spridda burop som skar som knivar i mig.

–Vänta bara, jävla tvivlare, tänkte jag. Ni kommer att få se!

Vi gick hem med kluvna känslor. Buropen kändes, men nu spelade grabben i alla fall i Hammarby, och jag visste ju att han skulle lyckas.

Första träningen jag gick och tittade på var på ett snöslaskigt Stadsgården. Ante Kovic försökte spela till sig en plats och kastade sig dödsföraktande i de isiga vattenpölarna, medan Max spelade så hårt och kontrollerat som han alltid gör.

Jag och Martin Fälthammar i klacken, Han är förmodligen ansvarig för en liten hörselnedsättning på vänster öra.

Jag frös och köpte en bajenluva, när jag fick sällskap vid sidlinjen av Heikki som skakade hand och hälsade välkommen. Vad det led träffade jag min Bajenfamilj, Martin, Rickard, Pernilla, Robban, Thomas, Anders, Jessica, Lasse, LåN och alla de andra som fick mig känna mig välkommen i gemenskapen.

Sitt första mål för Bajen gjorde Max i Egypten. Hans första år med svenska mästarna blev delvis en framgång för honom. Han slogs med Hella om vänsterbacksplatsen och jag följde hans framgångar steg för steg. För Hammarby gick 2002 sådär. Det blev till slut en ödesmatch mot Landskrona, där slutminuterna blev gastkramande, men segern och kontraktet bärgades.

2003 blev ett helt annat år. Max blev helt ordinarie i backlinjen och både säsongen och spelet var lysande. Resten känner ni till.

För mig var det åren 2003, 2004, 2005 och 2006 som förvandlade en djupt känd sympati för Hammarby till en tillhörighet som känns ända in i benmärgen.

Jag är uppfylld av det Hammarby som bär tillhörighetens, vänlighetens, humorns, rapphetens, finessens anda.

Så gick det till för mig. Därför är det självklart att jag stod vid Nackastatyn på julafton. Vi ses på Söderstadion i vår.

—————————————————————————————————————

Jan Holmström

Journalist med inriktning på vin, mat och kulturhistoria. Chefredaktör på Vårt Nya Kök, ansvarig för Allt om Mat:s vingrupp. Tidigare chefredaktör för Nacka- Saltsjöbadens Tidning, Allt om Mat, Vi Föräldrar, Internetguiden och förlagschef för Bonniers Specialtidningar. Bor vid Nytorget och provar cirka 5 000 viner per år. Spottar ut 95 procent.

—————————————————————————————————————

 
 

About the author

Bakgrunden till Bajenkavlen är nedanstående fråga som skickades runt till såväl kreti som pleti. Den som tog upp frågan fick också skriva: ”Det skulle vara kul att göra någon sorts ”stafett” med små korta (eller långa) inblickar i att vara med och runt Bajen. Vad skulle du skriva i så fall? Skulle det kunna vara något som skulle kunna vara kul? Kan man lura med er på något sådant? Det finns INGA krav på längd eller innehåll. Det kan vara en text (lång eller kort), en bild med en kort historia till eller vad vet jag – en låt.”

More posts by

 

7 Kommentarer

 

 

Skriv en kommentar

måste fyllas i

måste fyllas i

valfri


 
 
%d bloggare gillar detta: