Bajenkavlen: För första gången – Andreas Bjunér

Jag minns fortfarande den där kvällen när pappa första gången tog mig med till Söderstadion.  Det var en av de sista dagarna sommaren 1988 och efter ett blött juli hade solen återigen börjat skina över landet lagom. Pappa brukade säga att solen alltid sken när Hammarby spelade på Söderstadion.

Jag var tio år då och förstod inte storheten kring det här fotbollslaget. Att alla hade snackat om Ingemar Stenmark ett par år tidigare var ju lite lättare att förstå. Han vann ju. Men det här fotbollslaget som jag hejade på mest för att pappa gjorde vann ju aldrig. Varenda gång jag bläddrade fram till resultatbörsen i morgontidningen och hittade Hammarby blev jag besviken.

–          De kommer igen, sa alltid pappa.

Vid den här tiden bodde jag i ett typiskt radhusområde i Upplands Väsby. Huset såg ut som en skokartong och var uppdelat i två våningar. På den övre sov mamma och pappa och på den nedre höll jag och mina småbröder till. Mitt rum låg till hälften under jord och på en av väggarna hade jag tejpat upp ett tiotal tidningsurklipp som handlade om min store idol, den elegante tennisspelaren Stefan Edberg. De flesta artiklarna handlade om hans triumf i Wimbledon tidigare samma sommar. Det var det största jag hade varit med om och bilden när Stefan med knutna nävar föll ner på rygg på centrecourtens gräs var min favorit.

Den här dagen var den första på den sista sommarlovsveckan och nervositeten inför den första dagen i mellanstadiet hade börjat smyga sig på. På radion sjöng Galenskaparna för tusende gången den här sommaren om att de ville ha en italienare.  Själv ville jag helst vara en italienare – då skulle jag ha bakat calzone till middag varenda dag.

– I kväll är det dags, sa pappa vid frukostbordet.
– Dags för vad?, undrade jag uppriktigt.
– För dig att följa med och se Hammarby.
– Tjoho!, utbrast jag, mest för att vara snäll.

När pappa kom hem från jobbet fick jag veta att också min bäste vän Lasse och hans pappa skulle följa med. Plötsligt kände jag att det här nog kunde bli rätt kul trots allt. Lasse hejade också på Hammarby, men hans pappa höll på Brage och det var dem Hammarby skulle möte.
Efter att jag av ren uppspelthet pressat i mig lite för mycket falukorv och stuvade makaroner hoppade vi in i mina föräldrars knallorangea Opel Rekord.  Pappa och Mats satt i framsätet och jag och Lasse där bak. För Lasse var det inte första gången. Tidigare under sommaren hade han varit i Visby och sett Hammarby möta Visby Gute i cupen.
– Jag var så här nära att få matchbollen, sa Lasse och måttade med händerna upp en dryg halvmeter.
Jag lyssnade nästan andaktsfullt på varenda ord han sa om den matchen.

Jag hade aldrig sett så mycket grönvita halsdukar och tröjor tidigare. I skolan var det bara jag, Lasse och Johan som hade Hammarbyhalsdukar. Min hade farmor sytt och alla sa alltid att den inte var äkta.
– Det börjar kanske bli dags för farsan att tjacka en ny halsduk till dig. Den där måste varit med sen han var liten, vrålade en gubbe och viftade med ett gäng nya fräscha halsdukar.
Jag tänkte säga något stöddigt tillbaka, men vågade inte. Istället grabbade jag tag i pappas smutsgula höstjacka i ett försök att stoppa honom.
– Jag vill ha en ny halsduk, pappa, nästan viskade jag.
– Vad är det för fel på den du har?, svarade pappa lite för högt.
– För att den har samma färg som en gran. Alla andras är mer vanligt gröna.
– Det gör din halsduk unik. Ingen har en likadan. Det är väl roligare än att se ut som alla andra?
Jag förstod att det inte skulle bli någon ny halsduk och stoppade in den så att den inte skulle synas för väl.

Söderstadion var mycket större än jag nånsin hade kunnat tänka mig. Visst förstod jag att den skulle vara större än Vilundavallen, men inte så här mycket större.
– Andreas, välkommen till Söderstadion, sa pappa när jag satte foten på det första trappsteget upp mot läktaren.
Jag lade handen på den gröna ledstången och började långsamt gå uppåt. Jag tittade på Lasse och log ett förväntansfullt leende. Runt omkring mig var det nästan bara vuxna. Det fick mig att känna mig äldre än jag verkligen var.

 

Plötsligt öppnade sig en ny värld.

Solen var på väg ner, men det verkade som att den bara sken över Söderstadion. Precis som pappa hade sagt. Flera hundra personer satt utspridda över läktarna och tittade ner på den gigantiska gräsmattan där fotbollar flög fram och tillbaka. På andra sidan läktaren vajade massor av  grönvita flaggor och publiken sjöng i kör.  Jag rös i hela kroppen.
”Hammarby är de bästa, heja heja heja Bajen”, ekade mellan betongläktarna.
Jag såg på pappa och gapade. Plötsligt förstod jag. Hammarby måste inte vinna. De här människorna är stolta ändå. Jag är stolt ändå.

—————————————————————————————————————

Andreas Bjunér

Tidigare redaktör för Hammarby Fotbolls officiella hemsida och matchprogram, skribent för tidningen Bajenland och Supportrarnas matchprogram. Även initiativtagare till flertalet Bajenfester, utdelningen av Årets Bajenspelare med mera. Myntade smeknamnet ”Mål-Micke”.

—————————————————————————————————————

 
 

About the author

Bakgrunden till Bajenkavlen är nedanstående fråga som skickades runt till såväl kreti som pleti. Den som tog upp frågan fick också skriva: ”Det skulle vara kul att göra någon sorts ”stafett” med små korta (eller långa) inblickar i att vara med och runt Bajen. Vad skulle du skriva i så fall? Skulle det kunna vara något som skulle kunna vara kul? Kan man lura med er på något sådant? Det finns INGA krav på längd eller innehåll. Det kan vara en text (lång eller kort), en bild med en kort historia till eller vad vet jag – en låt.”

More posts by

 

2 Kommentarer

  • Big Mac

    Bra text men tror inte de sjöng Hammarby är dom bästa, heja heja heja bajen då på den tiden….

     
  • Andreas Bjunér

    Big Mac: Tack! Och du har nog rätt i att den inte var på tapeten då, snarare var det nog ”Här är Hammarbys a-lag …”. Minnen har en förmåga att skriva om historien.

     
 

 

Skriv en kommentar

måste fyllas i

måste fyllas i

valfri


 
 
%d bloggare gillar detta: