Bajenkavlen: Klacken – Ulric Jansson

Jag var 10 år och hade gått på fotboll sedan jag var sex. De första åren med mamma som älskar Bajen och aldrig gav mig några alternativ. Jag minns fortfarande hur hon reagerade när jag oförsiktigt svarade ”Björklöven” på frågan vilka jag höll på i hockey. Jag hade ju fått en cool nyckelring med deras emblem med senaste Buster och visste inte ens att Hammarby hade ett hockeylag också. Dagen efter fick jag en ny nyckelring.

Det här året var annorlunda, vi åkte på fler matcher och allt oftare med min nya bästa vän Miki och hans mamma och pappa. Miki gick i 5b, var ett år äldre och kunde allt om Hammarby. Vi satt med våra föräldrar men våra blickar drogs allt oftare mot klacken.

Klacken. Jag visste att några av mammas arbetskamrater stod där men jag kände dem ju inte. De stod upp, sjöng ramsor och buade åt domaren. I min värld var de tuffare än några andra. Mer än något annat ville jag gå dit. Vara en av dem. Jag hade sett på Tipsextra hur lagens klackar fick kortsidorna att bölja fram och tillbaka när de sjöng sina mäktiga sånger och här kunde jag bli en del av det. Bli en del av klacken.

Jag tjatade på Miki varje match, han var övertygad om att de skulle slå ihjäl oss om vi försökte närma deras sektion. Jag var lika övertygad om det men tyckte att det skulle vara värt det, värt att bli ihjälslagen för att få stå i klacken om så bara för en sekund. Jag tjatade på Miki och förbjöd honom att prata med sin pappa om det, han hade ju garanterat sagt nej till ett sådant tilltag. Till sist gav han med sig och vi satte vår plan till verket.

Matchen skulle vara slut om ett par minuter och som på en given signal sprang jag och Miki upp för trappan till vår sektion, Föräldrarna fick höra att vi sett en klasskompis till Miki. Vi sprang upp till den översta delen av läktaren och kunde därifrån komma ner bakom klacken. Lagom till slutsignalen hade vi beblandat oss med de hårdföra killarna som stod upp och sjöng. Vi gjorde allt för att uppträda så nonchalant och världsvant som möjligt. Jag blev lite ivrig och gick in i en av dem. Han tittade irriterat bakåt och jag var säker på att han kunde höra mitt hjärta slå. Sedan vände han sig om och fortsatte nerför trappan . Miki och jag gjorde detsamma och mötte snart våra föräldrar. Vi hade överlevt!

Matchen efter gjorde vi samma sak fast med lite mer tid kvar. Vi tog oss ner bakifrån och stod blickstilla bakom de mörka ryggarna på de som stod längst bak. Det fanns ett glapp på ett par rader upp till de som satt och där stod vi till matchen var slut. När alla började röra sig efter slutsignalen märkte vi att några av dem hade lagt märke till oss men de sa ingenting. Om vi hade varit nöjda matchen innan så var vi närmast euforiska nu! Hela veckan skröt vi i plugget om hur vi numera stod i klacken på Bajens matcher.

Miki som på den tiden var en försiktig ung man tyckte att det kanske kunde räcka nu men jag ville ha mer! Även om det var häftigt att kunna skryta om det, ville jag uppleva mer! Tänk om vi kunde stå där en hel halvlek utan att de upptäckte oss? Kanske en hel match? Ett problem var också att Miki var extremt fotbollsintresserad och tyckte det var jobbigt att missa sista minuterna på matchen. Detta ledde till att vi på den tredje matchen satte oss bakom klacken i halvtid och där blev vi sittande. Matchen böljade fram och tillbaka men jag måste erkänna att jag tittade mer på klacken och hur den reagerade än på själva matchen.

Till slut, efter att ha misslyckats med att få med mig Miki på ett sista självmordsuppdrag tog jag mod till mig och gick ner för att möta mitt öde. När jag hoppade ner från den sista tomma bänkraden kom jag lite för nära de som stod längs bak. Jag fick ta emot mig mot deras ryggar och två av dem vände sig om. Den ena tittade på mig och sedan upp mot Miki och jag minns att jag hann tänka att ”Fan, nu får Miki också stryk!” innan hans ansikte sprack upp i ett leende.

”Kolla, de är ju de där grabbarna som hänger här!”

Han viftade ner Miki och tryckte fram oss så vi stod framför dem. ”Nu ser nu ju i alla fall planen!” Jag märkte att jag fortfarande inte hade andats sedan de upptäckt oss. Jag drog ett djupt andetag, tittade på Miki och sedan upp på killen men han hade redan skiftat fokus och följde nu spelet igen. ”Jamen,va fan! Blås då domarn!

Vi var där nu. Vi stod i klacken. ”Kom igen nu Bajen!” skrek jag och kände mig tuffast och lyckligast i hela världen.

 

 

—————————————————————————————————————

Ulric Jansson

Ulric Jansson, aktiv supporter i många år. Numera blir det dock bara ett fåtal bortamatcher per år. Arbetar med samhällsengagemang och värdegrundsbaserat arbete i svensk fotboll, just nu med ett projekt kallat ”Stå upp för fotbollen”.

Försöker stötta svensk supporterkultur på alla sätt jag kan. Vi måste alla värna den unika miljön på våra läktare.

—————————————————————————————————————

 
 

About the author

Bakgrunden till Bajenkavlen är nedanstående fråga som skickades runt till såväl kreti som pleti. Den som tog upp frågan fick också skriva: ”Det skulle vara kul att göra någon sorts ”stafett” med små korta (eller långa) inblickar i att vara med och runt Bajen. Vad skulle du skriva i så fall? Skulle det kunna vara något som skulle kunna vara kul? Kan man lura med er på något sådant? Det finns INGA krav på längd eller innehåll. Det kan vara en text (lång eller kort), en bild med en kort historia till eller vad vet jag – en låt.”

More posts by

 

3 Kommentarer

  • Patric

    Ulric,

    såg precis likadant ut för mig och min kompis, men våran förslyttning gick ifrån västra till norra – då man fortfarande kunde springa över mellan läktarna.

     
  • Patric

    Just det, sjukt skön bild till texten.

     
  • Robert

    Just det där att smita över till värmen i klacken i slutet av matcherna minns man så väl. Ett av mina tydligaste barndomsminnen.

     
 

 

Skriv en kommentar

måste fyllas i

måste fyllas i

valfri


 
 
%d bloggare gillar detta: