Bajenkavlen: ”Tomten har kilat vidare till Nacka” – Alfred Arvidsson

Ni vet, det var lite så där som den där söndagen i oktober 2001. Jag minns den söndagen så väl. Jag hade jobbet lite för mycket och inte hunnit köpa de där biljetterna till mig och mina bröder, så jag var tvungen att slänga iväg lite drygt fem bekymmerslösa kakor för att jag och de två personerna (varav en gårdare) som står mig närmast, skulle få uppleva detta tillsammans. Detta ”biljettköp” hade ju skett en dryg månad innan den där söndagen, så det är ju på sin höjd en parentes i det jag skriver nu.

Jag tror inte ens att jag hade sovit en timme den lördagsnatten, och jag gav upp strax före klockan fyra, klädde på mig, och gick ut. Väl vetandes att ”nu har du en lång, overklig, oviss, och enormt känslosam och totalt tom dag framför dig”. Vi visste ju alla att vi ändå hade giffarna kvar OM det skulle skita sig, men det lugnade knappast just då.

Från Erstagatan fram till Medis den där tidiga morgonen så mötte jag säkert 6-7 likadana vilsna själar som vandrade runt där på Folkungagatan utan mål och på grund av samma anledning som jag. Vi möttes på vägen, nickade förstrött till varandra, samtidigt som vi försökte uppbåda någon form av medlidande i blicken, och behövde inte alls säga några ord för att veta att vi alla gick precis samma väg upp mot Golgata.

Det jag egentligen vill berätta om, är en händelse som utspelade sig några år tidigare. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga, men en händelse som på ett liknande sätt förändrade mig, eller kanske ännu mer öppnade mina ögon och hjärta än vad den där söndagen gjorde.

En berättelse om den första festivalen (åtminstone den första som jag var med på), ”Nytorgsfestivalen”, när min stolta tioåriga storebror skulle få bjuda mig på mat (bara vi två) på den där restaurangen som serverade något som hette ”pizza” där på nytorgsgatan.

Sen skulle vi på festival!!! (Jag hade ingen aning om vad det ordet betydde då, men det var tydligen något riktigt skoj.)

Jag var så jätteglad! Storebror, pizza, festival…

Shit vad nervöst det var när vi kom ner till Nytan och så jävla mycket människor! Alla verkade dock glada och jag visste ju att storebror fanns där i närheten och även hans ”större” kompisar, samt att plugget bara var ett par hundra meter bort om man behövde gömma sig en stund. Jag slapp det eftersom jag såg några kompisar som lirade boll nere på grusplanen framför gungorna och sprang genast dit. Det var ganska skönt att se kompisarna då, för jag visste ju inte alls vad man egentligen skulle göra på en festival, menar jag.

Vi lirade säkert i en halvtimme, och vart brorsan tagit vägen vete sjutton, men precis när jag trodde mig ha klarat av min första festival utan problem, så ramlade jag så jävla illa att byxorna och benet blev helt uppskrapade på ena benet och gissa om tårarna brände innanför ögonlocken…

Då hör jag en varm skrockande röst precis bredvid mig som säger ”-Nä fan kisen, så där ska du inte göra. Kom så får jag kolla hur det gick med benet, vi kan tvätta det här borta.” Och så vände jag upp huvudet och fick se de varmaste ögonen jag någonsin sett.

Hur fan ska jag skriva det här…

Fan, det är för svårt att skriva det här. Jag skulle vilja bombardera er med känslor av alla de slag för att ni skulle förstå vad jag upplevde då, men det finns inga ord…

Om ni tar ALLT det positiva alla Bajare vet om i känsloväg. Typ bottenlöst jävlar anamma, glädje, samhörighet, både förbrödande och försystrande, passion och Kärlek och styrka. Och ni vet, alla de där känslorna av ”Jaha, vi torskade. Igen. Här har du en varm kram så känns det nog bättre snart.”, ”Kan man verkligen vara så här glad?”, ”Aja, det är snart match igen, vem vet, vi kanske vinner?”, ”Sport? Nä, jag pratar om Hammarby!”, ”Skit i tabellen, Bajen är bäst”, ”Har inte du, broder eller syster, så har jag. Och vi kan dela.”…

Ett taffligt försök, jag vet. Men jag var bara sju år gammal då, och alla de ”Bajenkänslorna” ovan har jag senare i livet alltid förknippat med Johan. Det må alltså vara en känslomässig efterkonstruktion, men jag VISSTE redan den dagen, och för all tid därefter, vad kamratskap, gemenskap och Kärlek kunde vara.

Och det var det en pojkspoling på knappt en tvärhand hög såg i de där ögonen den dagen.

Där stod en ”gubbe” och sa allt detta till mig med endast en blick, medans han hjälpte till att rensa mina sår, och visst mumlade något om att Bajen läker alla sår, medans han gjorde det…

Vi fortsatte att lira boll, eller att ”joxa med trasan” som han sa, ända tills brorsan för länge sedan gått hem och Morsan kom och hämtade mig. Hon var ju lite orolig och undrade varför jag inte kommit hem till middagen.

Den där dagen…

Och sen, drygt 30 år senare, kom sms:et från Thomas.

”Tomten har kilat vidare till Nacka”.

Jag förstod verkligen inte.

Jag FATTADE inte vad han menade. Vem var det som hade gått till Nackastatyn? Eller vem hade åkt ut till Orminge? Vilken tomte?

Thomas skickade ett till sms någon timme senare där han skrev att ”jag förstår att du inte förstår” eller något liknande, eftersom jag inte hade svarat något vettigt…

Nä, min kära vän, det hade du helt rätt i.

Tomten kan för i helvete inte DÖ?!

Jag kommer så väl ihåg alla de glada pratstunderna jag hade med Johan där vid räcket hitanför trappan upp på ”betongen” på Zinken.

Kommer ni ihåg berget av blommor strax utanför Zinken den där hyllningsdagen? Och alla ljusen i värmen där bland all snö? Jag kommer i alla fall ihåg, vi som stod där runt omkring, ni vet, tillsammans, där någon klappade mig på axeln som tröst. Tack snälla för den klappen, men det var faktiskt något som hade dött eller kanske försvunnit där och då.

Idag är det tre år sedan Johan lämnade oss, och det var verkligen en stor del av Bajensjälen som följde med honom då, och det vet vi alla.

Jag hoppas åtminstone att vi kan hitta tillbaka till det som finns i den där ”själen”, men jag vet inte, och jag har ibland svårt att tro det. Ni vet, ”man hoppas och tror” ändå…

Vi måste nu dra lasset själva, i dessa dokusåpa, blogg, ytlighet och ekonomiska tider utan minsta spår av äkthet.

Johans enormt genuina Bajensjäl och allt det han hjärtans gärna gav av sig själv finns inte längre hos oss, och det måste vi nog komma ihåg.

Johan, klacksparkarnas tid, Hägersten Hot Heaven, galna göteborgare som får spelet i spelargången och glädjens tid, har i ganska stor utsträckning bytts ut mot krav på att avgå, resultat, pengar och en hel del andra saker som inte alls finns nära den där glädjen.

Fixar vi att lämna över facklan till nya generationer med samma bottenlösa Kärlek till ett lag, ett emblem…? Förstår vi vilket ansvar vi har?

Kan vi?

AEG, ny ”arena” och excelark är inte samma sak som Hammarby, glädje och sorg, samt den trygga punkt som många av oss samlats runt i hela våra liv…

Ska vi kanske ge upp? Det är ju inte så svårt? Vi behöver ju bara bestämma oss för att det finns andra värden här i livet som vi ”måste” ta hand om, erkänna att diverse styrelser inte har en aning om hur mycket vi Älskar Bajen och vad Bajen betytt för oss i hela våra liv, samtidigt som Johans minne flagnar. Därefter blir det lätt att glömma.

Vad säger ni?

http://www.youtube.com/watch?v=i1r2YbM5pJ8

http://www.youtube.com/watch?v=Fim5zG_rk0Q

Sov så gott min kära vän och Tomte.

Än går det vågor.

—————————————————————————————————————

Alfred Arvidsson

För ett tag sedan så flyttade det in på BaraBajen.se en brokig skara Gubbtjyvar (och gummor). Ni hittar deras tillhåll under rubriken GubbUltras i nästan längst upp på sidan. Mycket tack vare att de själva bestämde de sig att ha en egen julkalender. Detta bidrag kommer från Alfred ursprungligen gjord för GubbUltras julkalender. Det är också tack vare dom som Patric på BaraBajen äntligen fick arslet ur vagnen och satte Bajenkavlen i rörelse.

—————————————————————————————————————

 
 

About the author

Bakgrunden till Bajenkavlen är nedanstående fråga som skickades runt till såväl kreti som pleti. Den som tog upp frågan fick också skriva: ”Det skulle vara kul att göra någon sorts ”stafett” med små korta (eller långa) inblickar i att vara med och runt Bajen. Vad skulle du skriva i så fall? Skulle det kunna vara något som skulle kunna vara kul? Kan man lura med er på något sådant? Det finns INGA krav på längd eller innehåll. Det kan vara en text (lång eller kort), en bild med en kort historia till eller vad vet jag – en låt.”

More posts by

 

9 Kommentarer

  • En väldigt fin text, tackar Alfred/Barba

    /Patric

     
  • Paladin

    Det kommer nya som Johan, bara vi visar varandra kärlek.

     
  • Marcus

    Det finaste jag läst på väldigt länge om Bajen och vad som händer med Bajensjälen.

     
  • Jutte

    Fantastiskt bra skrivet! Jag sitter & pular med mitt bidrag till kaveln, men det bleknar i jämförelse med detta. Huvudet på spiken som man brukar säga!

     
  • Andreas Bjunér

    Snyggt, Alfred! Jag är med dig hela vägen.

     
  • Mattias

    Tack för en fin berättelse, jag hade turen att prata med Johan en gång och det kommer jag bära med mig!

     
  • onkel love

    Vilken underbar story, tack för den. Sista året JOhan stod och drog Än går det vågor… på Zinkens pub plåtade jag honom och kände att jag fick fantastiska bilder, stämninen var helt enorm och jag vågade plåta lite. Men tragiskt nog sumpade jag kameran samma kväll. Johan var en skön snubbe och den här texten förmedlar väldigt mycket Bajen. Tror int edet försvann med Johan, men en bit av det försvann sannerligen. Vila i frid Johan.

     
  • Alfred

    Tack alla för alla snälla ord. Mvh Alfred

     
  • Alfred

    Paladin
    Det är vi som är de ”nya”. Bara vi visar varandra Kärlek.

    Jutte och ni andra, vilken högtidsstund en annan kommer att ha läsandes hela ”kavlen” och hela GUs ”kalender” för första gången sent på fredags afton med elden sprakandes i brasan, snön utanför och med alla tomtar tassandes runt i Hälsingeskogarna… Med mycket bred marginal så lär det bli årets mest trivsamma och rogivande natt!

     
 

 

Skriv en kommentar

måste fyllas i

måste fyllas i

valfri


 
 
%d bloggare gillar detta: