FOTBOLL: Vilken kväll – Love Antell!

Stundom lekstuga med sagolika snurrfinter, stundom ångestladdad knattefotboll. Bajen gav sig ut på grönbetet som kallas Finnvedsvallen och mjölkade kon som kallas Värnamo på 0-1. Men den största magin stod Love Antell för – på Bajen Aid.

Ramsan ”Alla har en ko i Värnamo” kom lägligt, i helgen var det kosläpp för många bondgårdar runt om i Sverige. Och visst var Bajen något av en Tjuren Ferdinand som stångades fram och imponerade med Castros underbara finter. Lallet gjorde visserligen 0-1 efter pass från ”Figge”, annars var det Castros kväll.

Men precis som Tjuren Ferdinand så verkade Bajen trivas bäst under sin korkek och lukta på blommorna på mittfältet i den småländska Jonas Thernbygden. Värnamo släpptes in i matchen och ”Hoffe” storspelade i målet. Petningen upp i ribban var den säkra handen hos en målvaktsmatador. Lite Pamplona med förvirrade ungtjurar var det allt över matchen.

Samtidigt på Södermalm hade Bajen Aid radat upp en laguppställning med grönvita musikprofiler i lokal världsklass. Ja, faktiskt. Rusiak & Pee-Wee gick ut först, med åtminstone en låt som andades vit Public Enemy, förstärkta av Petter. Mange Schmidt visade sig vara en moderator au naturelle, Stephen Simmonds – trevlig redan på Södra latin då vi snackades en del minns jag nu – missade jag tyvärr helt.

Att gjuta nytt blod i en klassisk låt är bland det svåraste som finns, särskilt om den är ikoniserad till övermänskliga dimensioner – som ”Just idag är jag stark”. Men det lyckades Sofia Karlsson och Tomas Andersson Wij med. De gav låten en ny melankolisk klangbotten, en eftertänksam värme, en personlig tolkning som frigjorde sig från originalet, ja rent av som när den åldrade Johnny Cash tog sig an ynglingarna Nince Inch Nails ”Hurt”, fast här var det ett yngre duettpar som tolkade den äldre, ärrade Kenta. Sagolikt vackert. Parets nyskrivna Bajenlåt med doft av Årstaviken var en grönvit klassiker vi gärna hör igen. Och Tomas underbara ”En dag ska läktaren resa sig” är en hymn om laget, livet och lusten att aldrig ge upp.

Annars var Lalla Hansson ett kärt återhörande – vi har ju alla sjungit hans klassiska Bajenlåtar – nu fick se honom live, och rösten höll. Precis som låtarna. Publiken förvandlade ramsan om Lallet till ”Olé olé olé olé olé La-la La-la”. Rörande.

Johan Johansson – en gammal granne från Tavastgatan där jag hade Strindbergsprofilen på ena sidan och Ratatamedlem på den andra – dök upp som en sprudlande punkjoker. Som Strindbergfan (både grupp och författare) var det förstås kul.

Men så kom då Love Antell.

Det finns såna där stunder i mitt (förutsägbara) musikliv när du hör något nytt, och du bara drabbas av musikens urkraft, din trötta medelålderscynism (även innan du var medelålder … medelålder är inte en ålder, det är som bekant ett tillstånd) försvinner och du blir ohjälpligt berörd. Pulp första gången (-93), Art Brute (-05) är några av såna ögonblick.

Och så igår Love Antell.

Denna indiespelevink till Paul Weller-figur som – enligt mellansnacket – torkat spyor på Kvarnen. Han klev på scenen med en charm som en Lallet på bästa humör efter att gjort hattrick mot Chelsea på Stamford Bridge. Love fyrade av nya ”Gatorna tillhör oss”, urbant vackert, med eko av min favvolåt ”Going underground”, The Jam. Och visst var låten om Vårby gård en översättning på The Clash ”I fought the law”? Eller hörde jag fel? Vackert var det i alla fall.

När Magnus Carlson klev ut på scenen, för övrigt stiligt ljussatt i grönt och vitt där vi anade dammkornen som gnistrande minnen från Billy Ohlson och Matte Werner, så var det en final som hette duga. I parkas med Bajenhalsduk intog Magnus scenen. Får jag säga att han såg ut som en ängel från the Whos film ”Quadrophenia”? Eller är jag pinsam då? Äh, vad fan. Snyggt var det. Att Gustav Gelin träffsäkert hade spelat skivor och lagt på just Blurs ”Parklife” med pratsång av Phil Daniels – som spelade huvudrollen i ”Quadrohenia” – var ju liksom bara så rätt det kunde bli. Och Weeping Willows ”Vårsång” var majestätisk, liksom försnacket där Magnus tog med oss till sin första match – mot Örebro år 1976. La Grande Finale var förstås hyllningen till Söderstadion, ”Platsen i mitt hjärta”.

Och där hamnade hela kvällen för min del. Gick med en kär gammal vän. Pratade sånt som berör. Musik. Kvinnor. Fotboll. Barn. Böcker. Ja, du vet. Nick Hornbyister.

Ses vi på fredag, mot Assyriska? Säg gärna hej. Jag står där på Norra, långt ner. Som Tjuren Ferdinand.
/Sokrates på ståplats

[yframe url='http://www.youtube.com/watch?v=dJBUCKSRgao']

 
 

About the author

http://www.bokus.com/bok/9789129681987/de-svarta-svanarnas-natt/

More posts by

 

7 Kommentarer

  • BäS

    Härligt, och du fick med ”I fought the law” också, jo även om det inte var hela låten så visst fanns det med där utan den där Clashiga baktakten. Magiskt på scen… hela kvällen.

     
  • Kent Granqvist

    Jesper kanske lägger in den här länken i sin krönika, annars får ni lite Love Antell från Bajen Aid här:

     
  • Eric

    Varför sjöng Love ”södra stå” i sin Gatorna tillhör oss? Reagerade starkt på det under spelningen.
    Förövrigt måste jag tillägga att Johan Johanssons ändring av låten Holger med avslutningen ”Bajen är kvaaaar…” lätt borde bli en ny klacksång.
    Grym tillställning. Forza Bajen!

     
  • hasseman

    Fantastisk kväll, tack alla inblandade. Och tack för en bra sammanfattning!

     
  • syrop

    Härligt skildrat. Äntligen ett The Jam-fan också noterar jag, hej broder!
    ”Down in the Tube Station at midnight”. Vilken låt…

     
  • pepsi

    Forza Socialen. krozza skansen

     
  • Jesper

    Tackar, The Jam-broder!

     
 

 

Skriv en kommentar

måste fyllas i

måste fyllas i

valfri


 
 
%d bloggare gillar detta: