Herregud.
Kan man stanna så bara? För HERREGUD vilken match det blev igår.
Den var märklig, jobbig och alldeles, alldeles underbar på många sätt.

Att gå in i ett derby från ett underläge passar Bajen på något sätt. Det är en plats vi kan och vet. Och det är viktigt när det kommer till derbyn, som ju kan ta sig lite oväntade vändningar. Derbyn är lite som svenska cupen på det sättet. De överraskar.

Och det kan man väl säga att Bajen gjorde igår också. Min formspaning på Torsteinbø visade sig vara mitt i prick när han efter ynka fem minuter lyckas få in bollen bakom Höie och göra 0-1 till Bajen. Likaså Israelsson, som byttes in och pangar in 1-2 till oss. Överaskande men inte oväntat. Dock jävligt förlösande. Det var länge LÄNGE sen jag tappade allt så fullkomligt. Mål är inget vi är bortskämda med på sistone, tyvärr.  Så att få se dessa grabbar kriga på planen tillsammans gjorde mig nära tårögd. Batans jävla krigarinsats med löpningar och brytningar. Ömmis gjutna, trygga plats i buren som på nytt räddar oss gång på gång. Johan Persson, som vinner boll och dominerar likt en militär på mitten. Hjältarna är många igår och jag blir så sjukt stolt. Och även om vi kryssade i den här matchen så kändes det så urbota skönt att få bjuda DIF på en jävla svängom. De hade inte räknat med oss, och bara det var värt mödan.

Men som vanligt när Bajen spelar så är inget klart förrän mannen med pipan blåser. Det var en kamp in i det sista och fram till de ynka sista sekundrarna så höll jag andan och krampade nävarna så naglarna skar in i huden. Men det är så här det är med Bajen. Det är oväntat väntat. Och sannerligen inget för hjärtsvaga.

Idag pustar jag ut, försöker bota min huvudvärk som kom som ett brev på posten efter matchen igår. Jag ler åt målen, alla fantastiska banderoller, vårt brutala OH-tifo med hyllningar till fans som inte längre finns med oss på läktarna, de gröna bengalerna.. Ja, ALL credd ska gå till tifogruppen.

Det är fint att vara bajare. Det är det bästa jag vet.
Foto: Peter Jonsson